Lösa tankar

Dåså, dags att ta sig en funderare på det aktuella fallet med Ã…ke Green. Kampen tycks gå mellan relgionsfrihet och att skydda utsatta i samhället.

Jag tycker detta är väldigt intressant eftersom religionen egentligen inte spelar in ett smack. Jag är för att alla ska ha rätt att predika det de anser är rätt. I församlingen.

Det är när man ska predika på offentliga platser, eller som i Ã…ke Greens fall vill ha massmedia att publicera sin predikan, som det slutar vara en religiös predikan och blir politiska agitation.

Så det är egentligen DET som jag tycker frågan borde handla om: får man framföra vad skit som helst i sin politiska agitation eller inte?

Samtidigt så får man fråga sig vad resultaten av de möjliga domarna är.

1. Ã…ke-påke blir fälld.
Resultatet är att vi markerat att vissa uttalanden inte är tillåtna, och att staten har rätt att bestämma vad man inte får säga/skriva.

Är detta bra? Både ja och nej. Staten är till för att skydda folket, både från angrepp från andra personer men också deras rättigheter. Så det är alltså folks rätt att säga vad de vill mot folks rätt att inte bli trakasserade.

Kompromissen är självklart: målgrupp. Att säga något till sina polare eller t.o.m. på något politiskt möte tycker jag borde vara okej. Det är när man ska nå ut till så många som möjligt som det är fel.

2. Lilla Ã…ke blir inte fälld.
Då har vi markerat att man får säga vad som helst i religionsfrihetens namn.

Jag tycker att det är dumt att försöka markera att man måste citera en helig bok eller iaf inte gå för långt i uttolkandet av den för att det ska vara okej, eftersom man kan ta vilken bok som helst och säga att den är helig.

Blir kära Green friad så är steget inte så långt för nazisterna att komma på “oh, vi säger att Mein Kampf är vår heliga bok” och sedan har de helt plötsligt rätt att stå och göra Sieg Heil-tecken på plattan och vråla åt alla mörkhyade som går förbi.

Är detta så farligt då?
Jovars, å ena sidan så bryter det mot individens rätt att inte bli trakasserad, men vad värre är följden. Ni tror väl inte att AFA och kompani kommer stå och titta på tysta? Nej, detta kommer leda till enorma upplopp.

Nåväl, förhoppningsvis så faller även denna domedagsprofetia inte in, men man vet aldrig.

Hej och välkommen, idag tänkte jag prata lite om sexualitet.

Vi kan börja med att konstatera två saker:

1. Sexualitet i sin ordagranna betydelse handlar om vad man attraheras av.

2. Jag personligen anser att alla få sätta vilka stämplar de vill på sig själva, om någon anser sig vara heterosexuell så skiter väl jag i om personen tänder på personer av samma kön.

Dåså, då har vi det konstaterat, och nu vidare till mina funderingar.

Vi börjar med det förhatliga ordet “metrosexualitet”. Jag menar, vad är poängen med det? Att markera att män som gillar att ta hand om sitt utsende EGENTLIGEN inte är riktiga män? Eller att man måste vara så galen att man faktiskt tänder på städer (vilket är vad ordet ordagrant betyder) för att bry sig om sitt utseende?

Att ens koppla ihop intresse och sexualitet tycker jag är att försöka packa ihop alla i en enda stor grupp, trots att de egentligen bara har en sak gemensamt.

Det är ungefär samma sak, fast tvärtom, som folk gör med homosexuella. De tänker “homosexuella = män som har analsex med varandra” och sedan tar det stopp. Tanken att de faktiskt är individer (och att även kvinnor kan vara homosexuella) tycks aldrig riktigt leta sig fram till dem.

Och detta för oss osökt in på hela grejen med fixeringen vid sexualiteten. Nu på sistonde har Homo- och Bi-diskusarna på Lunarstorm dränkts (känns det som) med folk som undrar om de är bisexuella. Och jag kan inte förstå varför det är så viktigt att veta om andra tycker att man ska stämplas som bisexuell eller inte.

Självklart har det att göra med att hitta sig själv, men är det verkligen det man gör? Eller försöker man bara kategorisera sig själv så man vet vart man hör hemma? Och vart hör bisexuella hemma? Vad är egentligen en bisexuell? Kanske det är så att ungdomarna ser sin möjlighet att skapa en ny stereotyp över bisexuella, och vill först försäkra sig om att ingen skulle få för sig att påstå att de inte tillhör dem?

Eller så kanske det är rädsla? Kanske de ser bisexuella som “hetero med en släng av homo” och de är rädda för det där med att kallas bögar/flator?

Så många frågor, så få svar.

Så, nu är det beslutat, det går inte att fridlysa det Jämtländska Storsjöodjuret. Varför? Det existerar inte enligt domstolen.

Jag förstår faktiskt inte hur de tänker där. Låt oss måla upp två möjliga scenarion:

1. Storsjöodjuret finns faktiskt inte. Omkostnad för att fridlysa det: lite bläck. Oh, nej, vad ansträngande! Och med tanke på domstolsomkostnaderna som varit nu; markant mycket billigare.

2. Storsjöodjuret finns, men vi vet inte om det. Resultat: ett djur som garanterat borde vara fridlyst är nu inte fridlyst.

Så varför inte bara fridlysa skräpet och få det överstökat? Vem lider av att fridlysa ett djur som med största sannolikhet inte existerar?